I en för mig logisk värld hade människor gått fram med knölpåkar och demolerat bilar, flygplan och allt som släpper ut koldioxid i ren desperation. Det händer ju sällan, som tur är för all del. Men vår passivitet och avsaknad av starka reaktioner på klimatkrisen skrämmer mig, och jag har funderat mycket över vad den beror på.
Det finns många svar att hämta från klimatpsykologin och jag ser också paralleller till teorier om förändringskommunikation som jag som kommunikatör kommit i kontakt med. Sedan en tid är jag ideell klimatcoach och dessa och andra samtal har väckt många tankar. Stor inspiration har jag på sistone också haft av Miljörådsberedningens rapport ”Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem” av Maria Wolrath Söderberg.
Sammantaget har jag landat i fyra grundpelare jag tror på när det gäller att lirka oss loss – från handlingsförlamning till handlingskraft, från kramp till kamp.
Samtala
När vi samtalar med varandra händer det saker, vår uppfattning av verkligheten fylls på med nya perspektiv, sådant vi bara noterat faller på plats, våra tankar och känslor bekräftas eller utmanas. Det händer ibland mitt i det pågående samtalet och ibland när orden fått mogna i oss – vi förändras, ser nya saker och får ny kraft.
Ingenstans finns ett facit för hur vi möter klimatkrisen. Det är ett så oerhört komplext problem att ingen enskilt sitter på lösningarna. Hoppet finns i att vi alla har olika pusselbitar och att de kan fogas samman. Det är inte bara lösningar vi behöver prata om. Vi behöver också bygga en gemensam bild av vad som händer i världen och hur delar hänger samman, och inte minst behöver vi prata om ansvar och rättvisa.
Ny kunskap som inte stämmer med dina tidigare uppfattningar eller sätt att leva kan ge skav och frustration. Att erkänna att klimatkrisen finns och att den är så allvarlig och akut som vetenskapen säger kan vara omvälvande. Det kan ha konsekvenser för hur du ser på ditt liv och sådant du värderar och kämpat för. Jag tror vi kan behöva stötta och lyssna på varandra för att våga ta steget att tänka tanken ända ut.
Min körledare brukar säga ”lyssna på varandra”. När vi gör det intonerar vi, hittar samstämdheten av oss själva. Lyckas vi skapa breda och djupa samtal i olika sammanhang och nivåer i samhället tror jag att vi kommer hitta vägar framåt utan att efteråt riktigt veta hur det gick till.
Våga känna känslorna
Det händer ibland att jag vaknar i gryningen, med en kall ångestknut i magen – hjälp, vad har vi gjort? I det halvvakna tillståndet tänker jag inte riktigt klart, men det är som om jag kan känna klarare än på dagen.
Min egen upplevelse är annars att jag har orimligt lite känslor kopplade till klimatkrisen, med tanke på vad som pågår. De gömmer sig oftast under ett lager frustration och tillkämpad optimism, men därunder vet jag att det finns både rädsla, sorg, vrede och andra starka känslor.
I klimatcoachningen provar vi att ställa frågor om känslor och på så sätt ge utrymme för den som blir coachad att möta dem på ett tryggt sätt. Vi ser att det stärker coachklienterna och ger dem starkare motivation i klimatarbetet, vilket är ett viktigt syfte med klimatcoachningen.
Det finns psykologisk forskning som visar att vi människor behöver känslor för att ta beslut. Utan känslor spelar ingenting egentligen någon roll, det är känslorna som är vår drivkraft. Därför tror jag en utmaning vi har är att flytta insikterna från att bara finnas i hjärnan till att även vara i hjärtat. Att beröras i själen, inte bara intellektuellt.
Vi kan börja med att ställa både oss själva och varandra frågan – vad känner du och hur mår du kring det här egentligen? Och inte glömma att visa medkänsla och förståelse både för oss själva och varandra – det kan vara tunga insikter att låta sjunka ner i hjärtat.
Tro på människan
Något som ofta kommer upp i samtal om våra miljömässiga utmaningar är att människor inte bryr sig, är egoistiska och inte är beredda att försaka något. Att man inte kan agera för sådant som ligger långt i framtiden och inte gynnar en själv. Jag hör detta både från uppgivna klimataktiva och från personer som tar det som ursäkt för att själva inte agera.
Även om jag själv kan känna mig besviken på människors brist på handlingskraft, och i mörka stunder har kallat homo sapiens för korkade nakenapor och en cancersvulst på jordens kropp har jag bestämt mig för att tro på människan. Att inte göra det leder ingenstans.
I Maria Wolraths rapport ”Tankestrukturer som hindrar omställning” påpekar hon att människor ju i många sammanhang uppoffrar sig för något större som de tror på. Hon lyfter fram forskning som visar att det för många kan vara en viktig drivkraft att kunna bidra till ett större gott, att det leder till lycka och tillfredställelse.
Själv tänker jag på föräldrar i länder där man inte har gratis utbildning som sliter hårt för att kunna bekosta en utbildning och ge en bättre framtid för sina barn. Vad är det då som säger att människor inte skulle kunna avstå en flygresa eller entrecôt för en tryggare framtid för sina barn?
Vi påverkas av egna och andras förväntningar på oss själva. Om det förväntas av oss att vi sätta oss själva främst blir det mer troligt att vi gör det. Ska vi lyckas bygga ett hållbart samhälle är jag övertygad om att vi måste våga tro på oss själva och varandra och inte fastna i en förlegad syn på att människan i grunden är egoist. För det är förmodligen inte sant.
Stå pall
Att prata om klimatkrisen på fikat på jobbet eller middagsbjudningen är inte alltid så enkelt. Men om det känns som att det man säger faller platt till marken och någon kanske till och med verkar irriterad, behöver det inte nödvändigtvis betyda att det var fel att ta upp frågan. Vill man åstadkomma förändring får man vara beredd på motstånd och inte räkna med att göra alla glada och nöjda i varje stund.
Socialt mod tror jag är något av det viktigaste vi just nu kan bidra med för att förverkliga en omställning till ett hållbart samhälle. Om alla bara vågar vara lite modigare än vad som känns bekvämt så kan vi tillsammans flytta värderingarna i rätt riktning.
Att lägga energi på att argumentera med dem som har en helt motsatt åsikt är inte det mest effektiva. Däremot finns mycket att vinna på att försöka nå dem som börjat fundera och har en oro. Deras begynnande insikt och engagemang kan få kraft om de hör att en vän, släktning eller arbetskamrat har liknande tankar, i stället för att fastna i tvekan och kanske uppgivenhet.
Förändring behöver inte vara linjär. Värderingar förskjuts, både inom en människa och i samhället i stort. Det går inte att veta vad som rör sig inne i en annan människa, kanske vet vi inte ens det alltid helt och hållet om oss själva. Ny kunskap om läget i världen kan ligga länge som ett obehagligt, växande skav under ytan, innan det mognar till ett nytt ställningstagande. På samhällsnivå finns också en ”tipping point”, när tillräckligt många står för en värdering och det blir den allmänt rådande.
Så det är inte nu vi ger upp, det är nu vi håller i och står pall.