En kompis berättade att hon börjat se en dokumentär om miljöläget i världen. Men hon orkade inte se hela utan stängde av. Jag svarade inte så mycket, bara hummade lite förstående.
Nu när jag tänkt efter lite mer skulle jag kanske vilja svara så här. Att reagera så är varken löjligt eller skämmigt, utan helt begripligt. Det är skitjobbigt att lära sig mer om hur illa läget är och att man inte orkar ta in allt på en gång tyder kanske mest på att man är normalt funtad.
Men faktum kvarstår. Om inte vi vågar se i vitögat vad som är på väg att hända och försöker förhindra det, så kommer våra barn att få göra det istället- och med ett mycket sämre utgångsläge än vi har nu.
Klimatkrisen är nog tyvärr ett monster som är lika otäckt ute i det klara dagsljuset som inne i garderoben. Skillnaden är att om vi tar ut och tittar på monstret, så inser vi att vi inte är ensamma om att möta det. Vi är många som kan göra det tillsammans. Och vi klarar att göra det – för våra barn!
För att kunna prata ärligt och konstruktivt om klimatkrisen och vilka klimatåtgärder som behövs, känns det som om vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det här med skuld och gnagande samvete.
Känslan av skuld gör inte direkt någon nytta. Den kan få oss att inte våga säga vad vi tycker av rädsla att kasta sten i glashus. Eller vi kan försöka få skulden att försvinna på enklast möjliga sätt, till exempel genom att flytta över den på någon annan. Eller intala oss att klimatkrisen helt enkelt inte finns.
Ärligt talat tror jag inte att lösningen är att försöka tvinga oss själva att sluta med bortförklaringar, stoppa huvudet i sanden och så vidare. Det bästa tror jag är att förlåta oss själva för att vi inte är de goda planetmedborgare vi helst velat vara.
För det är ju faktiskt inte enkelt att vara det. Låt säga att man går omkring med en obestämd målbild att leva helt hållbart. Skulle det ens vara möjligt utan att bli en kuf, totalt social oanpassad? Så som samhället ser ut idag vill säga.
Vi är alla del av en historia och ett sammanhang och det finns mängder av psykologiska och praktiska förklaringar till varför det är svårt att bryta sig loss från detta. Det betyder inte att vi är dåliga människor.
Med det menar jag inte att vi ska nöja oss, absolut inte. Självklart ska vi ta ansvar för att bidra till omställningen till en hållbar värld. Den kollektiva dumhet vi är insnärjda i behöver vi hjälpas åt att göra till kollektiv klokhet. Men det sista vi ska inbilla oss är att det är enkelt och att vi kan fixa det var och en för sig, om vi bara skärper oss lite mer…
Istället för att känna skuld tycker jag vi ska låta det sjunka in att det är svårt. Att det är en fruktansvärd rävsax vi människor satt oss själva i. Som om man tappat bort sig i skogen och till sist stannar upp och accepterar insikten att man är vilse.
Bättre än skuld tror jag det är att känna sorg över vad vi förlorat och kommer förlora. Och tacksamhet över allt som fortfarande finns kvar att skydda och bevara. Sen kan vi börja snacka om vad som ska göras…
Tankarna på klimatkrisen och viljan att påverka kommer i vågor. För mig är det så i alla fall, och jag gissar det är likadant för många andra. Ibland kommer det en kraftfull våg och jag känner att jag skulle vilja ställa det mesta annat åt sidan, omvärdera mitt liv och göra vad jag kan för att göra skillnad.
Ofta rullar vågen förbi och vardagen tar över igen.
Vågorna är förmodligen olika starka för olika människor. För somliga är det självklart att gå med i en organisation, delta i klimataktioner och så vidare. Mina vågor är ganska starka, men det där känns ändå som ett stort steg för mig.
Blyghet, osäkerhet om jag passar in eller vill passa in, oro för att känna mig pinsam eller att inte ha full kontroll över vad jag ställer mig bakom. Sådant bromsar mig. (En fredag stod jag på Stortorget i Lund och skanderade. I regnet. Jag ville hjälpa till att se många ut, men det kändes lite ensamt och konstigt för jag kände nästan ingen.)
När en våg kommer ser jag mig omkring. Vad kan jag göra med de här tankarna och känslorna, den här viljan?
När jag googlar runt på olika miljöorganisationer hittar jag många som vill ha mina underskrifter och mina pengar. De delar ut kloka tips på saker jag kan göra för miljön. Men jag skulle vilja att de tydligare visade att de vill ha mig. Mina tankar, min tid, mitt engagemang, mitt mod. Och, eftersom jag inte gillar att kasta mig in i saker, skulle jag vilja ha möjlighet att närma mig försiktigt och i små steg.
För att vi ska lyckas med den omställning som krävs lär det behövas många, många människor som bidrar med sig själva. Och vi behöver göra det tillsammans – inte en och en. Jag tror miljöorganisationernas allra viktigaste uppgift just nu är att fånga upp de människor som får insikter som slungar upp dem på mindre eller större vågor av engagemang. Just där och då behöver det finnas något lagom att våga prova, att våga närma sig.
Covid19 har lärt oss en hel del, bland annat att delta i möten och seminarier online. Det tror jag exempelvis är en jättebra möjlighet för miljöorganisationerna att närma sig oss lite förlägna som inte känner oss fullt bekväma som aktivister, men kanske skulle kunna bli det.
I bilen från Jönköping till Hjärup föreslår jag glatt att vi kan lyssna på Greta Thunbergs sommarprat. Tonårsdöttrarna i baksätet suckar och säger att de hellre vill lyssna på musik. Men, ok, de kan lyssna på musik i sina hörlurar istället om jag och pappa vill höra på Greta.
Jag kan inte låta bli att bli provocerad. ”Varför vill ni inte höra? Det är ju er framtid!”
Jag släpper det och tänker att det måste få vara deras val. Jag vet ju inte, och kanske vet de inte ens själva, hur allt detta påverkar dem.
När man växer upp är det de vuxna som lär en hur man lever och gör saker rätt. Under min livstid tycker jag att glappet mellan vad vi vet och vad vi gör sakta har vuxit sig bredare och bredare. Samtidigt som vi uppfattar miljöproblemen som mycket mer akuta än vi gjorde förr, har vår livsstil blivit allt mer resurskrävande.
En någorlunda upplyst ungdom idag förstår att utmaningarna och hoten i världen är överväldigande. Ändå fortsätter deras föräldrar och andra vuxna nästan att leva och göra sina vardagsval som om det inte fanns några problem. Medan deras lärare enligt läroplanen lärt dem om klimatförändringar och förlorad biologisk mångfald planerar beslutsfattare för nya flygplatser och strävar efter evig ekonomisk tillväxt.
Den verklighet vi introducerar de unga till är bisarrt osammanhängande.
De flesta försöker lära sina barn att vara ansvarstagande och bry sig om andra. Men vårt sätt att leva förstör, och andra människor som lever nu och i framtiden blir lidande. Hur är det att växa upp vägledd av en vuxenvärld som är så oförmögen att leva efter sina egna värderingar?
Jag är inte psykolog, men gissar att detta är något som tar kraft och gör det svårare att känna sig som en helgjuten människa. Man undrar varför den psykiska ohälsan ökar bland unga. Jag tror det här är en viktig orsak.
Med tonårsbarn i huset får man ibland höra nya uttryck. De senaste jag snappat upp är ”de här jeansen är ljusare än min framtid”, ”den här låten är längre än min framtid” och andra uttryck i samma tema. Det kanske bara är helt på skoj. Eller säger det något om hur de ser på framtiden?
Alla ungdomar marscherar inte tillsammans med Greta Thunberg, äter inte bara vegetariskt eller vägrar följa med på familjens flygresor. Många funderar säkert inte alls mycket på varken klimatfrågan eller andra världsproblem, för de har fullt upp med att starta sina egna liv. Men det behöver inte betyda att de inte påverkas.
Även om vi som är vuxna är osäkra på om vi kan göra skillnad, om det är för sent och för svårt, så tycker jag vi är skyldiga våra barn att de får se oss försöka.
Nästa bil blir en elhybrid. Den är beställd men fabrikerna står stilla på grund av Covid19, så ännu ett tag får jag ta mig fram med en fossildriven bil. Och för varje mil längtar jag mer och mer efter att slippa detta band till en ansvarslös fossilbränsleindustri.
Världens fossilbränsleföretag planerar inte att dra ner på verksamheten på grund av klimatkrisen. Tvärtom har de fortsatt att investera stora pengar i tillgångar och rättigheter för att kunna fortsätta utvinna olja, gas och kol. Den planerade mängden fossilt bränsle som bolagen redan investerat i, är fem gånger större än vad som skulle ge oss en rimlig chans att hålla oss under två graders uppvärmning.*
Fem gånger mer koldioxid än vi kan tillåta oss att släppa ut om vi vill undvika en skenande uppvärmning!
Vi har en bransch, en väldigt mäktig sådan, som gör långsiktiga investeringar utan hänsyn till människors och övriga levande organismers liv och hälsa. En bransch som går så långt att den till och med drar nytta av klimatförändringarna för att utvinna olja i Arktis när istäcket har försvunnit. Konsekvenserna om fossilbränsleföretagen utvinner så mycket olja, kol och gas som de planerat blir kanske lika förfärliga som historiens värsta folkmord -med mängder av människor döda på grund av torka, översvämning, svält med mera. Detta är helt enkelt något jag inte vill vara inblandad i, lika väl som jag inte vill vara ekonomiskt inblandad i knarkhandel.
När jag kokar min böngryta, källsorterar och gör dubbelsidiga utskrifter kan jag inte låta bli att tänka på att samtidigt gör företag affärsbeslut, banker gör investeringar, regeringar ger understöd och domstolar godkänner exploateringar som innebär fortsatt utvinning av stora mängder fossila bränslen.
Jag är inte naiv – jag förstår att jag inte kommer att ha skurit av banden till fossilbränsleindustrin genom att låta bli att köra bensinbil. Min mat, mina kläder, mina saker – det mesta har förmodligen framställts med hjälp av fossil energi. Och hur agerar den regering jag varit med att att rösta fram, hur investeras mina pensionspengar, och så vidare.
Det är komplext och vi drar alla nytta av tillgången på billig och lättanvänd energi. Men några verkar tjäna mer på den än andra, utan att bekymra sig om konsekvenserna. Och vi är alla stora förlorare. Är det något vi bara ska acceptera?
En positiv nyhet i dag är i alla fall att första AP-fonden säljer sina andelar i fossila verksamheter!!
*Naomi Klein, Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet, sid 193.
Jag förhörde min dotter inför ett prov i nutidshistoria där hon skulle förklara hur olika händelser påverkat samhällsutvecklingen. Plötsligt kom jag att fundera på vad det kommer att stå i historieböckerna om den tid vi är i nu.
Coronakrisen lär ju vara något som framtidens ungdomar kommer att få frågor om på ett prov i nutidshistoria. Vad var så speciellt med krisen? Hur hanterades den i olika länder? Och framför allt – vad hände sen?
Blev världens länder så illa tilltufsade och satta ur spel efter Covid19 att det ledde till ekonomisk depression, nationalism och konflikter. Eller väckte coronakrisen en global förändringsvilja som äntligen gjorde det möjligt att på allvar ställa om till ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle.
Det utmanande i tanken är att vilket det blev beror på oss, just nu.
Jag blev tipsad om ett webinar med titeln ”How to make the Covid19 recovery sustainable, just and resilient” där det deltog forskare från olika länder tillsammans med Scanias vd Henrik Henriksson och Sveriges miljöminister Isabella Lövin. När jag lyssnade på dem kändes det ännu tydligare att vi befinner oss i ett viktigt historiskt skede.
Isabella Lövin poängterade hur samhället efter Covid19 på samma gång måste ta tillfället att försöka lösa inte bara en, utan åtminstone två kriser. Sviterna efter coronakrisen och klimatkrisen.
De senaste månaderna har politikerna varit fokuserade på att minimera smittspridningen och ge akut stöd för att hålla ekonomin under armarna. Nu när krisens mest intensiva fas börjar passera är det dags att planera för ekonomins och samhällets långsiktiga återhämtning. Just nu finns ett fönster för att styra mot en grön återhämtning.
När stater och internationella institutioner behöver gå in med stora stödbelopp till näringslivet finns möjlighet att ställa villkor. Vi kan välja vad vi vill ha mer av och vad vi vill ha mindre av. Då kan vi se till att den ekonomi som byggs upp inte är beroende av fossil energi. Precis som The New Deal bromsade depressionen på 1930-talet behöver vi en New Green Deal de närmaste åren – inte bara i EU utan i hela världen.
Inte minst behöver vi ta hänsyn till social hållbarhet och stötta världens fattigaste länder. Människorna där kommer drabbas extra hårt av nedgången i ekonomin på grund av Covid19. De drabbas också hårt av klimatkrisen. Pengar bör satsas på miljöåtgärder i dessa länder, gärna åtgärder som kräver mycket arbetskraft och hjälper igång ekonomierna på ett hållbart sätt.
Detta webinar som hölls 29 april anordnades av UN Dispatch tillsammans med Leadit (Leadership Group for Industry Transition) och SEI (Stockholm Environment Institute)
Står en skön vårmorgon i solen vid vår södervägg och planterar försiktigt om några späda tomat- och grönkålsplantor i större krukor och tänker att detta är vad det handlar om. Vårt uppdrag som människor – från det stora till det lilla – är att vårda och hjälpa liv.
När vi pratar om vad vi bör göra för klimatet så handlar det för det mesta om att ta ansvar och göra uppoffringar. Att krympa vårt ekologiska fotavtryck.
Det är en passiv vision, skriver Naomi Klein i boken Det här förändrar allt. Hon skriver att vi inte bara borde ha som mål att låta bli att uttömma liv, utan också att berika liv.
Visst är det helt annat att sätt att förhålla sig – att istället för att försöka minimera skadorna vi orsakar se det som vårt uppdrag som människor att hjälpa livet! Att det inte handlar om att ha ett ständigt dåligt samvete, utan om att visa kärlek och omsorg. Att byta ut jag får inte, jag bör inte – mot jag vill, jag kan, jag behövs.
Livet på jorden är nästan otroligt anpassningsbart, men det finns alltid en gräns. De spädaste; fostren, äggen, ynglen, är mest sårbara och avgör ofta var den gränsen går. Många arter för en motig kamp och när en gräns passeras sker det inte med en skräll, det blir bara kvar ett… ingenting… Liv som borde ha blivit men som aldrig blev.
Att göra allt vi kan för att hålla vårt klimat på så stabila nivåer som möjligt är ett av våra allra viktigaste kärleksuppdrag mot livet. Men det finns fler sätt att hålla livcykeln under armarna. Exempelvis att se till att vi använder jordbruksmetoder som inte utarmar jorden utan värnar om jordens fruktbarhet. Eller något så enkelt som att se till att våra egna trädgårdar och balkonger ger mat och skydd till insekter och fåglar. Och i det stora hela att lära oss mer om vad livet behöver och stå upp för att skapa de förutsättningarna.
En annan dag står jag med dottern vid kanalen i Malmö och ser en nykläckt gräsandsfamilj kämpa sig fram bland plastskräp och flytande sjok av alger. Jag känner mig samtidigt både sorgsen och lycklig – de duniga ungarna borde ha fått simma i rent vatten, men tillsammans med mamman kämpar de sig trots allt vidare.
Synen ger mig också en känsla av respekt och samhörighet. Förutsättningarna för livet på jorden är just nu inte så goda, men änderna får mitt tysta löfte att tillsammans ska vi göra vårt bästa för att ta oss igenom och framåt.
”Jag borde väl hålla med om att hon förtjänar en resa till Thailand, annars är jag ju ogin. Om jag ifrågasätter kanske hon tycker jag är jobbig och inte vill träffas mer.” ”Om jag lägger upp det här inlägget om klimatet på Facebook kommer jag känna mig patetisk för jag får säkert nästan inga likes.” ”Jag känner att jag tappar de andra uppmärksamhet när jag pratar om utsläpp från flygresor, bäst att jag byter samtalsämne så de inte tycker jag är en tråkmåns.” ”Jag kanske inte borde tänka så mycket på klimatfrågor, jag kanske börjar må sämre psykiskt då.”
Efter att jag hört Greta Thunberg och läst boken Sånger från Hjärtat som hon varit med och skrivit, började jag plötsligt att iaktta de hinder jag sätter upp för mig själv för vad jag säger och tänker om klimatkrisen. Alla dessa snabba avvägningar som jag så många gånger under årens lopp gjort helt oreflekterat. Plötsligt började jag väga dem mot den akuta situation som världen befinner sig i och vad det egentligen bör innebära att vara en vuxen och ansvarsfull människa.
Försöker ha förståelse för mig själv och inse att jag är ett socialt flockdjur. Det är så här våra hjärna fungerar, grunden för vår överlevnad. Att anpassa sig efter de rådande normerna i samhället. Inte de normer som uttrycks i ord, utan de som visar sig i vad människor gör. Det är obehagligt att gå emot dem.
Men vem ska göra det då? Vilka ska ta täten för att ändra normerna. Utmana bilden att det är irriterande präktigt och tråkigt att ta beslut utifrån miljön. Visa att det inte är patetiskt och pinsamt att visa starka genuina känslor när det gäller vår planets överlevnad. Och att det inte är orimligt att utkräva ansvar av varandra när det gäller att verka för en hållbar framtid.
“Tiden håller på att rinna ut om klimatförändring ska kunna bromsas.” Över citatet av Johan Rockström i en artikel i DN i vintras låg en stor annonsbanner för billiga flygresor.
Det är svårt att känna vad som är viktigt i en värld med så motstridiga budskap. Hur kan något verkligt farligt vara på väg att hända när andra verkar bete sig precis som vanligt?
Kanske är det samma skäl till att hyllan med toalettpapper är tom i affärerna som att åtgärderna mot klimatförändringarna hittills varit så otillräckliga. Vår naturliga instinkt är att titta på varandra för att se vilket som är rätt sätt att reagera. Det kallas att spegla varandra. Det är inte främst fakta och siffror som berättar för oss om det är en kris på gång, det är hur våra medmänniskor agerar.
Corona väcker starka känslor. På grund av obehagliga fakta förstås, men kanske ännu mer på grund av att nyhetsprogrammen nästan helt slutat rapportera om någonting annat än pandemin, sociala medier översköljs av inlägg om corona och vi dagligen diskuterar med varandra hur vi behöver anpassa våra liv. Känslan av kris är så stark att många agerar kraftfullare än vad myndigheterna ber oss om, och till och med hamstrar varor som ingen någonsin antytt att det skulle bli brist på.
När det gäller klimatkrisen så säger sig många hålla med om att det är illa och vi borde göra något. Men de flesta fortsätter att leva sina liv som vanligt, eftersom de flesta andra fortsätter att leva sina liv som vanligt…
Författaren Naomi Klein resonerar om hur vårt beteende att spegla varandra blivit ett enormt problem när det gäller klimatförändringarna. Hon menar att detta är Greta Thunbergs superkraft, att hon tack vare Aspergers syndrom saknar impulsen att spegla och istället vågar lita på och hålla fast vid sin egen instinkt. Att det är därför hon har haft ett så stort genomslag i klimatdebatten.
Greta Thunbergs kompromisslöshet får mig att slappna av. Det känns så befriande att någon säger rakt upp och ner som det är, utan att be om ursäkt för obehaget.
Det finns två sammanträffanden som är värda att fundera över.
Det ena är att den ekonomiska tillväxten i världen tidsmässigt har sammanfallit med när vi utnyttjat fossil energi.
Det andra är att de senaste 10000 åren, den tid då hela den mänskliga civilisationen har utvecklats, har sammanfallit med en period med ovanligt stabilt klimat på jorden.
