Blogg – Sida 3 – Klimatkramp

KRIS – nu vet vi hur det känns

Vare sig vi är mest rädda för sjukdomen eller för människors reaktion på sjukdomen har utbrottet av Corona fått grunden för tillvaron att gunga till. Många av oss har nog inte tidigare upplevt den sortens känsla av sårbarhet, överraskningen i att det som alltid brukar fungera plötsligt inte gör det längre. Det är svårt att värja sig för ”tänk om”. Vad kan hända mer? Vad skulle kunna hända om det kommer en ännu farligare sjukdom, eller en annan kris som slår omkull viktiga funktioner i samhället?

Som värsta domedagsprofeten tänker jag att det är bra att vi vänjer oss. För när vi lämnar vårt gamla trygga klimat och går in i ett nytt och oförutsägbart klimat kommer vi med all säkerhet att råka ut för nya kriser.

Det luriga med klimatförändringarna är ju att effekterna kommer med eftersläpning. När det mänskliga lidandet även når den rika delen av världen kommer man säkert kunna agera kraftfullt – det vet vi tack vare Corona. Men då är vi farligt sent ute.

När Coronakrisen klingar av bör vi hålla den nuvarande känslan av sårbarhet i minnet och titta tillbaka på förra årets utrop av klimatnödläge. Då kanske vi på ett djupare plan förstår vad som står på spel och hittar motivationen att agera på en nivå som motsvarar krisen.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/11-000-forskare-utropar-klimatnodlage

Vilken sorts människor vill vi vara?

När jag ser bilder från gränsen mellan Turkiet och Grekland undrar jag hur vi kommer att hantera allt större strömmar av klimatflyktingar i framtiden. Om vi inte lyckas bromsa klimatförändringarna tror Världsbanken att vi kan ha 140 miljoner klimatflyktingar 2050 (100 gånger fler flyktingar än under flyktingvågen från Syrien 2015).

De länder som bidragit minst till klimatförändringarna är ofta de som drabbas värst av till exempel torka och översvämning och dessutom de som har sämst resurser att mildra effekterna.

Det är inte osannolikt att kriget i Syrien till viss del beror på klimatförändringarna. Minskad tillgång till vatten och försämrad matproduktion anstränger relationer mellan människor och grupper och skapar underlag för konflikter.

Politiker från Sverige, ett av de länder med störst ekologiskt fotavtryck i världen, delar ut lappar där det står att drabbade människor från Syrien inte är välkomna till oss. Samma politiker tycker inte att vi behöver bry oss om klimatförändringarna.

Även om vi skulle bromsa alla utsläpp idag kommer temperaturerna fortsätta stiga ett bra tag till. I en värld med återkommande kriser, hur kommer vi att förhålla oss till global rättvisa? Kommer vi att bygga allt högre murar och lämna de som drabbas hårdast åt sitt öde?

Även om jag inte vill tänka tanken kommer den ändå för mig: Om vi inte lyckas ställa om, om de värsta scenarierna blir sanna och det går riktigt illa för mänskligheten. Vad vill vi ska vara den utklingande tonen av vår civilisation – är det rädsla och egoism eller mod och solidaritet?

143 miljoner klimatflyktingar förväntas till 2050

Har vi råd att förlora ett år till Corona?

Jag började läsa en trolleribok en gång och det trolleri i grunden handlar om är att vända publikens uppmärksamhet någon annanstans så att de inte lägger märke till själva tricket.

Just nu är allas blickar på Corona. Jag säger inte att vi ska vara nonchalanta med smittspridningen, men plötsligt har allt annat blivit oviktigt och osynligt. Inte minst det faktum att vi precis har gått in i ett ödesdecennium då vi kraftfullt måste minska våra koldioxidutsläpp för att inte riskera att gå under.

Det blåser över tänker man, sen kan vi fokusera på de här viktiga frågorna igen. Men då händer kanske något annat. Innan Corona var det skjutningar och sprängningar i precis varenda nyhetssändning. Visst fick man också se bilder från bränderna i Australien, men inte tillsammans med grafer om samband och orsaker och helt utan expertpaneler och intensiva utfrågningar om vi ändå inte gör för lite.

Det är så lätt att ryckas med när något händer snabbt, men missa de långsammare, farliga trenderna. Klockan tickar när det gäller klimatförändringarna. Har vi råd att förlora ett år till Corona?

Eventuellt kan det komma något bra av pandemin, till exempel att vi tränar vår krisberedskap och inser att det är möjligt att avstå från resor och nöjen. Samtidigt provoceras jag verkligen av att se all denna offervilja, och hur regeringar plötsligt visar sig kunna vara handlingskraftiga och våga ta beslut som får börserna att störtdyka. Varför har vi sett så lite av detta under alla decennier som vi känt till klimathotet?

Nog med nudging?

Jag jobbar själv som kommunikatör och känner mig kluven…

Det görs ett fantastiskt arbete med positiv kommunikation för att påverka människor till ett mer miljövänligt beteende. Så kallad ”nudging” är ett smart verktyg för att försiktigt fösa folk mot goda vanor. Det är verksamt och psykologiskt genomtänkt.

Men… Innan jag i den här bloggen fortsättningsvis ska försöka tänka på att inte skrämmas eller aktivera människors mentala försvarsmurar, så måste jag släppa ut ett instängt vrål:

Skärpning! Vi är alla vuxna människor som får tar ansvar för våra egna handlingar. Det inte är de miljömedvetnas ansvar att försiktigt locka och pocka, att anstränga sig att göra det roligt att vara miljövänlig och absolut inte hotfullt… Det handlar om vår gemensamma framtid. Dina utsläpp hotar mina barns framtid, och vice versa. Vi har rätt att utkräva ansvar av varandra.

Så när det är sagt och ur mitt system.

(När jag tänker på det så tycker jag vi ska fortsätta nudga, men se det som ett sätt att hjälpa varandra.)

Mer sårbara än vi tror

För ett tag sedan kunde man läsa i nyheterna att vikingarna hade klimatångest. Forskare har lyckats tolka runorna på Rökstenen och sett att de handlar om oro för klimatet och en stundande naturkatastrof.

Lite underligt tänkte jag först, för de hade ju inte börjat förändra sammansättningen i atmosfären och klimatet borde väl ha varit förhållandevis stabilt på den tiden.

Å andra sidan kunde de säkert helt och hållet föreställa sig vad det skulle innebära om kyla, torka eller oväder förstörde deras möjlighet att få fram mat. De visste att det var utlämnade till sig själva och vad de lyckades odla och de hade säkert upplevt hur det känns att hungra.

Självklart kommer uppvärmningen, om den får fortsätta, påverka vår möjlighet att producera tillräckligt med mat. David Wallace-Wells skriver i sin bok Den obeboeliga planeten hur klimatförändringarna om de inte bromsas kommer att leda till torka och ökenspridning, mer skadedjur, jorderosion och så vidare. Själva den ökade halten av koldioxid i luften gör dessutom att grödan innehåller mindre näring.

Det är lätt att känna sig osårbar när man varje dag kan välja mellan varor från fyllda hyllor på Ica. Lika lätt är det att glömma att vi är precis lika beroende av att jorden kan förse oss med mat idag som på vikingatiden.

Vanföreställningar?

Ibland känner jag mig så förvirrad av omvärldens tystnad och undvikande att prata om klimatförändringarna att jag undrar om jag har vanföreställningar. Att jag kanske är som ett sådant där förvirrat original som går omkring på stan med konstiga plakat om världens undergång. För det är obegripligt att det inte är det här vi pratar om hela tiden, varje dag. Det ger mig en stark overklighetskänsla, som om jag egentligen befinner mig i en dröm.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak

Etanol till bilar konkurrerar ut odling av mat, det går åt massor med energi för att tillverka batteriet till en elbil, elsparkcyklar ställer till miljöproblem, halloumi är lika dåligt för klimatet som kyckling, vattenkraft förstör viktiga naturmiljöer, snabbtåg ger mer negativ klimatpåverkan när vi bygger järnvägen än nyttan blir sen, och så vidare. Även om man har de bästa intentioner kan man förlamas av detta sammelsurium av budskap. Från det mest vardagliga (som ifall det bättre att köpa krossade tomater i konservburk eller papperförpackning) till det mest övergripande (som vilket ekonomiskt system vi behöver ha).

Det är inte konstigt om man känner att hur man än vänder sig har man rumpan bak. Jag tror många blir frustrerade och till och med lite irriterade. ”Kan ingen bara säga hur man ska göra?” Jag blir också frustrerad, kanske inte så mycket för egen del utan mest för att det känns som en mängd snubbeltrådar spänns upp framför dem som börjar fundera på att göra mer miljömedvetna val.

Ibland hade jag till och med önskat att man hållit inne med en del invändningar för att göra det enklare. I vissa fall finns det kanske anledning att vara vaksam på om fakta och åsikter medvetet används för att göra människor förvirrade och handlingsförlamade så att man kan fortsätta ”business as usual”. Men oftast beror nog alla jobbiga motsättningar på att det helt enkelt inte existerar några enkla lösningar.

Det är bara så här svårt det är! Mänskligheten har aldrig mött en lika stor utmaning och det finns ingen pappa politikern eller mamma experten som har alla svar. Det är vårt gemensamma ansvar att klura ut det.

Den som är fri från skuld

Det händer ju ibland, ganska ofta, att jag tycker något om någon annans sätt att handskas med vårt gemensamma livsrum. Hur andra konsumerar, reser, äter. Vilka beslut som tas i samhället, vad företag producerar och investerar i, och så vidare. Ett väldigt starkt hinder mot att klaga är rädslan att få svaret ”men du själv då”.

För jag gör ju dagligen enormt mycket som belastar miljön och bidrar till klimatutsläpp. Och det finns en massa saker som jag helt klart borde låta bli att göra, sådant som är långt ifrån omöjligt men jag ändå slarvar med. Jag äter kött (även om jag ofta äter vegetariskt också), jag tar bilen till affären när det regnar eller är jag trött fast jag egentligen kunde ha cyklat, jag köper en ny grej för att jag inte orkar se till att få den gamla lagad… För att inte tala om att familjen bor på en yta på 200 kvadratmeter och fortfarande har en fossildriven bil. Ofta har ordet ”dubbelmoral” ekat i mitt huvud.

Men nej, det håller inte! Jag menar, hur puritanskt måste man leva för att ha rätt att uttala sig? Att sudda ut sitt ekologiska fotavtryck är förmodligen omöjligt i vårt samhälle idag, och om alla först måste ha totalt rent samvete innan de får börja försöka påverka andra så kommer allt ändå att vara försent.

Den som är fri som skuld får kasta första stenen står det i bibeln. Jag vill inte kasta sten på någon, men jag vill ta mig friheten att säga ifrån om sådant jag tycker är fel även om jag själv är långt ifrån fri från skuld. Och andra får gärna göra samma tillbaka. Annars kommer vi inte vidare.

12 år tidigare…

Dagboksanteckningar från december 2007.

”Jag är gravid. I sjätte månaden. Vårt tredje barn. Undrar vem det blir! Mitt grubbel just nu är världens framtid. Jag har en mängd tankar som jag vrider och vänder på. Jag är rädd på riktigt. Jag är rädd att vi alla är barn och leker ovarsamt med något som är mycket ömtåligt. Går det sönder är det sönder för alltid. Och vi är bättre på att kivas och skylla ifrån oss än att ta ansvar. Visst tror jag på människan, men jag önskar att jag trodde mycket mer. Det känns orimligt att vi ska klara det och därför har jag sorg. Sorg över en värld som är vacker och underbar. Och att vi är så aningslösa.”

Det var när jag råkade bläddra fram de här raderna i en gammal dagbok som jag bestämde mig för att börja blogga. Tolv år är en lång tid ur ett klimatförändringsperspektiv (nu för tiden) och de här tankarna förändrar ingenting liggande i en låda, hur djupt kända de än är.

Sorg var nog min viktigaste känsla, då när polletten första gången på riktigt trillade ner för mig om hur allvarligt klimathotet faktiskt är. Jag kunde gråta när jag cyklade till jobbet och såg alla bilar ila förbi på motorvägen intill. Ibland grät jag när jag körde bil till jobbet och tänkte att om inte ens jag kan ändra mitt sätt att leva, hur ska all världens befolkning kunna göra det. I tid.

Kanske är sorg en viktig startpunkt. Som i allt sorgearbete är det svårt att gå vidare om man inte accepterar det som hänt. Vi har redan förlorat så otroligt mycket och kommer att förlora ännu mer oavsett vad vi gör så det finns mycket att känna sorg över.

Min sorg har gått vidare via ilska, besvikelse och frustration, och jag hoppas till sist kunna landa i en kombination av ödmjukhet och beslutsamhet.

Ödmjukhet inför att utmaningen att stoppa klimatförändringarna är betydligt mer komplicerad än att ändra vissa saker i sitt beteende. Hela vårt sätt att leva, och kanske att tänka, är uppbyggt kring användningen av fossil energi. De strukturerna är så självklara att de nästan blivit osynliga för oss, och att lösgöra oss från dem kommer utan tvekan både att vara svårt och göra ont.

Beslutsamhet på det sättet att stå fast vid att även om det verkar näst intill omöjligt så får vi se till att klara det ändå. Eftersom det är nödvändigt.