Dagboksanteckningar från december 2007.
”Jag är gravid. I sjätte månaden. Vårt tredje barn. Undrar vem det blir! Mitt grubbel just nu är världens framtid. Jag har en mängd tankar som jag vrider och vänder på. Jag är rädd på riktigt. Jag är rädd att vi alla är barn och leker ovarsamt med något som är mycket ömtåligt. Går det sönder är det sönder för alltid. Och vi är bättre på att kivas och skylla ifrån oss än att ta ansvar. Visst tror jag på människan, men jag önskar att jag trodde mycket mer. Det känns orimligt att vi ska klara det och därför har jag sorg. Sorg över en värld som är vacker och underbar. Och att vi är så aningslösa.”
Det var när jag råkade bläddra fram de här raderna i en gammal dagbok som jag bestämde mig för att börja blogga. Tolv år är en lång tid ur ett klimatförändringsperspektiv (nu för tiden) och de här tankarna förändrar ingenting liggande i en låda, hur djupt kända de än är.
Sorg var nog min viktigaste känsla, då när polletten första gången på riktigt trillade ner för mig om hur allvarligt klimathotet faktiskt är. Jag kunde gråta när jag cyklade till jobbet och såg alla bilar ila förbi på motorvägen intill. Ibland grät jag när jag körde bil till jobbet och tänkte att om inte ens jag kan ändra mitt sätt att leva, hur ska all världens befolkning kunna göra det. I tid.
Kanske är sorg en viktig startpunkt. Som i allt sorgearbete är det svårt att gå vidare om man inte accepterar det som hänt. Vi har redan förlorat så otroligt mycket och kommer att förlora ännu mer oavsett vad vi gör så det finns mycket att känna sorg över.
Min sorg har gått vidare via ilska, besvikelse och frustration, och jag hoppas till sist kunna landa i en kombination av ödmjukhet och beslutsamhet.
Ödmjukhet inför att utmaningen att stoppa klimatförändringarna är betydligt mer komplicerad än att ändra vissa saker i sitt beteende. Hela vårt sätt att leva, och kanske att tänka, är uppbyggt kring användningen av fossil energi. De strukturerna är så självklara att de nästan blivit osynliga för oss, och att lösgöra oss från dem kommer utan tvekan både att vara svårt och göra ont.
Beslutsamhet på det sättet att stå fast vid att även om det verkar näst intill omöjligt så får vi se till att klara det ändå. Eftersom det är nödvändigt.