Det händer ju ibland, ganska ofta, att jag tycker något om någon annans sätt att handskas med vårt gemensamma livsrum. Hur andra konsumerar, reser, äter. Vilka beslut som tas i samhället, vad företag producerar och investerar i, och så vidare. Ett väldigt starkt hinder mot att klaga är rädslan att få svaret ”men du själv då”.
För jag gör ju dagligen enormt mycket som belastar miljön och bidrar till klimatutsläpp. Och det finns en massa saker som jag helt klart borde låta bli att göra, sådant som är långt ifrån omöjligt men jag ändå slarvar med. Jag äter kött (även om jag ofta äter vegetariskt också), jag tar bilen till affären när det regnar eller är jag trött fast jag egentligen kunde ha cyklat, jag köper en ny grej för att jag inte orkar se till att få den gamla lagad… För att inte tala om att familjen bor på en yta på 200 kvadratmeter och fortfarande har en fossildriven bil. Ofta har ordet ”dubbelmoral” ekat i mitt huvud.
Men nej, det håller inte! Jag menar, hur puritanskt måste man leva för att ha rätt att uttala sig? Att sudda ut sitt ekologiska fotavtryck är förmodligen omöjligt i vårt samhälle idag, och om alla först måste ha totalt rent samvete innan de får börja försöka påverka andra så kommer allt ändå att vara försent.
Den som är fri som skuld får kasta första stenen står det i bibeln. Jag vill inte kasta sten på någon, men jag vill ta mig friheten att säga ifrån om sådant jag tycker är fel även om jag själv är långt ifrån fri från skuld. Och andra får gärna göra samma tillbaka. Annars kommer vi inte vidare.