När jag ser bilder från gränsen mellan Turkiet och Grekland undrar jag hur vi kommer att hantera allt större strömmar av klimatflyktingar i framtiden. Om vi inte lyckas bromsa klimatförändringarna tror Världsbanken att vi kan ha 140 miljoner klimatflyktingar 2050 (100 gånger fler flyktingar än under flyktingvågen från Syrien 2015).
De länder som bidragit minst till klimatförändringarna är ofta de som drabbas värst av till exempel torka och översvämning och dessutom de som har sämst resurser att mildra effekterna.
Det är inte osannolikt att kriget i Syrien till viss del beror på klimatförändringarna. Minskad tillgång till vatten och försämrad matproduktion anstränger relationer mellan människor och grupper och skapar underlag för konflikter.
Politiker från Sverige, ett av de länder med störst ekologiskt fotavtryck i världen, delar ut lappar där det står att drabbade människor från Syrien inte är välkomna till oss. Samma politiker tycker inte att vi behöver bry oss om klimatförändringarna.
Även om vi skulle bromsa alla utsläpp idag kommer temperaturerna fortsätta stiga ett bra tag till. I en värld med återkommande kriser, hur kommer vi att förhålla oss till global rättvisa? Kommer vi att bygga allt högre murar och lämna de som drabbas hårdast åt sitt öde?
Även om jag inte vill tänka tanken kommer den ändå för mig: Om vi inte lyckas ställa om, om de värsta scenarierna blir sanna och det går riktigt illa för mänskligheten. Vad vill vi ska vara den utklingande tonen av vår civilisation – är det rädsla och egoism eller mod och solidaritet?