klimat – Klimatkramp

Ansvar men inte skuld

För att kunna prata ärligt och konstruktivt om klimatkrisen och vilka klimatåtgärder som behövs, känns det som om vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det här med skuld och gnagande samvete.

Känslan av skuld gör inte direkt någon nytta. Den kan få oss att inte våga säga vad vi tycker av rädsla att kasta sten i glashus. Eller vi kan försöka få skulden att försvinna på enklast möjliga sätt, till exempel genom att flytta över den på någon annan. Eller intala oss att klimatkrisen helt enkelt inte finns.

Ärligt talat tror jag inte att lösningen är att försöka tvinga oss själva att sluta med bortförklaringar, stoppa huvudet i sanden och så vidare. Det bästa tror jag är att förlåta oss själva för att vi inte är de goda planetmedborgare vi helst velat vara.

För det är ju faktiskt inte enkelt att vara det. Låt säga att man går omkring med en obestämd målbild att leva helt hållbart. Skulle det ens vara möjligt utan att bli en kuf, totalt social oanpassad? Så som samhället ser ut idag vill säga.

Vi är alla del av en historia och ett sammanhang och det finns mängder av psykologiska och praktiska förklaringar till varför det är svårt att bryta sig loss från detta. Det betyder inte att vi är dåliga människor.

Med det menar jag inte att vi ska nöja oss, absolut inte. Självklart ska vi ta ansvar för att bidra till omställningen till en hållbar värld. Den kollektiva dumhet vi är insnärjda i behöver vi hjälpas åt att göra till kollektiv klokhet. Men det sista vi ska inbilla oss är att det är enkelt och att vi kan fixa det var och en för sig, om vi bara skärper oss lite mer…

Istället för att känna skuld tycker jag vi ska låta det sjunka in att det är svårt. Att det är en fruktansvärd rävsax vi människor satt oss själva i. Som om man tappat bort sig i skogen och till sist stannar upp och accepterar insikten att man är vilse.

Bättre än skuld tror jag det är att känna sorg över vad vi förlorat och kommer förlora. Och tacksamhet över allt som fortfarande finns kvar att skydda och bevara. Sen kan vi börja snacka om vad som ska göras…

BIld av Jackie Samuels från Pixabay

Skulle vilja kapa banden med oljan

Nästa bil blir en elhybrid. Den är beställd men fabrikerna står stilla på grund av Covid19, så ännu ett tag får jag ta mig fram med en fossildriven bil. Och för varje mil längtar jag mer och mer efter att slippa detta band till en ansvarslös fossilbränsleindustri.

Världens fossilbränsleföretag planerar inte att dra ner på verksamheten på grund av klimatkrisen. Tvärtom har de fortsatt att investera stora pengar i tillgångar och rättigheter för att kunna fortsätta utvinna olja, gas och kol. Den planerade mängden fossilt bränsle som bolagen redan investerat i, är fem gånger större än vad som skulle ge oss en rimlig chans att hålla oss under två graders uppvärmning.*

Fem gånger mer koldioxid än vi kan tillåta oss att släppa ut om vi vill undvika en skenande uppvärmning!

Vi har en bransch, en väldigt mäktig sådan, som gör långsiktiga investeringar utan hänsyn till människors och övriga levande organismers liv och hälsa. En bransch som går så långt att den till och med drar nytta av klimatförändringarna för att utvinna olja i Arktis när istäcket har försvunnit. Konsekvenserna om fossilbränsleföretagen utvinner så mycket olja, kol och gas som de planerat blir kanske lika förfärliga som historiens värsta folkmord -med mängder av människor döda på grund av torka, översvämning, svält med mera. Detta är helt enkelt något jag inte vill vara inblandad i, lika väl som jag inte vill vara ekonomiskt inblandad i knarkhandel.

När jag kokar min böngryta, källsorterar och gör dubbelsidiga utskrifter kan jag inte låta bli att tänka på att samtidigt gör företag affärsbeslut, banker gör investeringar, regeringar ger understöd och domstolar godkänner exploateringar som innebär fortsatt utvinning av stora mängder fossila bränslen.

Jag är inte naiv – jag förstår att jag inte kommer att ha skurit av banden till fossilbränsleindustrin genom att låta bli att köra bensinbil. Min mat, mina kläder, mina saker – det mesta har förmodligen framställts med hjälp av fossil energi. Och hur agerar den regering jag varit med att att rösta fram, hur investeras mina pensionspengar, och så vidare.

Det är komplext och vi drar alla nytta av tillgången på billig och lättanvänd energi. Men några verkar tjäna mer på den än andra, utan att bekymra sig om konsekvenserna. Och vi är alla stora förlorare. Är det något vi bara ska acceptera?

En positiv nyhet i dag är i alla fall att första AP-fonden säljer sina andelar i fossila verksamheter!!

*Naomi Klein, Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet, sid 193.

Artikel i DN 27 maj 2020: AP-fonder minskade koldioxidavtryck

Vårt uppdrag: att hjälpa livet

Står en skön vårmorgon i solen vid vår södervägg och planterar försiktigt om några späda tomat- och grönkålsplantor i större krukor och tänker att detta är vad det handlar om. Vårt uppdrag som människor – från det stora till det lilla – är att vårda och hjälpa liv.

När vi pratar om vad vi bör göra för klimatet så handlar det för det mesta om att ta ansvar och göra uppoffringar. Att krympa vårt ekologiska fotavtryck.

Det är en passiv vision, skriver Naomi Klein i boken Det här förändrar allt. Hon skriver att vi inte bara borde ha som mål att låta bli att uttömma liv, utan också att berika liv.

Visst är det helt annat att sätt att förhålla sig – att istället för att försöka minimera skadorna vi orsakar se det som vårt uppdrag som människor att hjälpa livet! Att det inte handlar om att ha ett ständigt dåligt samvete, utan om att visa kärlek och omsorg. Att byta ut jag får inte, jag bör inte – mot jag vill, jag kan, jag behövs.

Livet på jorden är nästan otroligt anpassningsbart, men det finns alltid en gräns. De spädaste; fostren, äggen, ynglen, är mest sårbara och avgör ofta var den gränsen går. Många arter för en motig kamp och när en gräns passeras sker det inte med en skräll, det blir bara kvar ett… ingenting… Liv som borde ha blivit men som aldrig blev.

Att göra allt vi kan för att hålla vårt klimat på så stabila nivåer som möjligt är ett av våra allra viktigaste kärleksuppdrag mot livet. Men det finns fler sätt att hålla livcykeln under armarna. Exempelvis att se till att vi använder jordbruksmetoder som inte utarmar jorden utan värnar om jordens fruktbarhet. Eller något så enkelt som att se till att våra egna trädgårdar och balkonger ger mat och skydd till insekter och fåglar. Och i det stora hela att lära oss mer om vad livet behöver och stå upp för att skapa de förutsättningarna.

En annan dag står jag med dottern vid kanalen i Malmö och ser en nykläckt gräsandsfamilj kämpa sig fram bland plastskräp och flytande sjok av alger. Jag känner mig samtidigt både sorgsen och lycklig – de duniga ungarna borde ha fått simma i rent vatten, men tillsammans med mamman kämpar de sig trots allt vidare.

Synen ger mig också en känsla av respekt och samhörighet. Förutsättningarna för livet på jorden är just nu inte så goda, men änderna får mitt tysta löfte att tillsammans ska vi göra vårt bästa för att ta oss igenom och framåt.

Flockdjur

”Jag borde väl hålla med om att hon förtjänar en resa till Thailand, annars är jag ju ogin. Om jag ifrågasätter kanske hon tycker jag är jobbig och inte vill träffas mer.” ”Om jag lägger upp det här inlägget om klimatet på Facebook kommer jag känna mig patetisk för jag får säkert nästan inga likes.” ”Jag känner att jag tappar de andra uppmärksamhet när jag pratar om utsläpp från flygresor, bäst att jag byter samtalsämne så de inte tycker jag är en tråkmåns.” ”Jag kanske inte borde tänka så mycket på klimatfrågor, jag kanske börjar må sämre psykiskt då.”

Efter att jag hört Greta Thunberg och läst boken Sånger från Hjärtat som hon varit med och skrivit, började jag plötsligt att iaktta de hinder jag sätter upp för mig själv för vad jag säger och tänker om klimatkrisen. Alla dessa snabba avvägningar som jag så många gånger under årens lopp gjort helt oreflekterat. Plötsligt började jag väga dem mot den akuta situation som världen befinner sig i och vad det egentligen bör innebära att vara en vuxen och ansvarsfull människa.

Försöker ha förståelse för mig själv och inse att jag är ett socialt flockdjur. Det är så här våra hjärna fungerar, grunden för vår överlevnad. Att anpassa sig efter de rådande normerna i samhället. Inte de normer som uttrycks i ord, utan de som visar sig i vad människor gör. Det är obehagligt att gå emot dem.

Men vem ska göra det då? Vilka ska ta täten för att ändra normerna. Utmana bilden att det är irriterande präktigt och tråkigt att ta beslut utifrån miljön. Visa att det inte är patetiskt och pinsamt att visa starka genuina känslor när det gäller vår planets överlevnad. Och att det inte är orimligt att utkräva ansvar av varandra när det gäller att verka för en hållbar framtid.

Toalettpapper och spegling

“Tiden håller på att rinna ut om klimatförändring ska kunna bromsas.” Över citatet av Johan Rockström i en artikel i DN i vintras låg en stor annonsbanner för billiga flygresor.

Det är svårt att känna vad som är viktigt i en värld med så motstridiga budskap. Hur kan något verkligt farligt vara på väg att hända när andra verkar bete sig precis som vanligt?

Kanske är det samma skäl till att hyllan med toalettpapper är tom i affärerna som att åtgärderna mot klimatförändringarna hittills varit så otillräckliga. Vår naturliga instinkt är att titta på varandra för att se vilket som är rätt sätt att reagera. Det kallas att spegla varandra. Det är inte främst fakta och siffror som berättar för oss om det är en kris på gång, det är hur våra medmänniskor agerar.

Corona väcker starka känslor. På grund av obehagliga fakta förstås, men kanske ännu mer på grund av att nyhetsprogrammen nästan helt slutat rapportera om någonting annat än pandemin, sociala medier översköljs av inlägg om corona och vi dagligen diskuterar med varandra hur vi behöver anpassa våra liv. Känslan av kris är så stark att många agerar kraftfullare än vad myndigheterna ber oss om, och till och med hamstrar varor som ingen någonsin antytt att det skulle bli brist på.

När det gäller klimatkrisen så säger sig många hålla med om att det är illa och vi borde göra något. Men de flesta fortsätter att leva sina liv som vanligt, eftersom de flesta andra fortsätter att leva sina liv som vanligt…

Författaren Naomi Klein resonerar om hur vårt beteende att spegla varandra blivit ett enormt problem när det gäller klimatförändringarna. Hon menar att detta är Greta Thunbergs superkraft, att hon tack vare Aspergers syndrom saknar impulsen att spegla och istället vågar lita på och hålla fast vid sin egen instinkt. Att det är därför hon har haft ett så stort genomslag i klimatdebatten.

Greta Thunbergs kompromisslöshet får mig att slappna av. Det känns så befriande att någon säger rakt upp och ner som det är, utan att be om ursäkt för obehaget.

Naomi Klein – Greta Thunberg is a prophetic voice in fight for climate justice

Två tänkvärda sammanträffanden

Det finns två sammanträffanden som är värda att fundera över.

Det ena är att den ekonomiska tillväxten i världen tidsmässigt har sammanfallit med när vi utnyttjat fossil energi.

Det andra är att de senaste 10000 åren, den tid då hela den mänskliga civilisationen har utvecklats, har sammanfallit med en period med ovanligt stabilt klimat på jorden.

Det klimatet håller vi på att lämna bakom oss.

KRIS – nu vet vi hur det känns

Vare sig vi är mest rädda för sjukdomen eller för människors reaktion på sjukdomen har utbrottet av Corona fått grunden för tillvaron att gunga till. Många av oss har nog inte tidigare upplevt den sortens känsla av sårbarhet, överraskningen i att det som alltid brukar fungera plötsligt inte gör det längre. Det är svårt att värja sig för ”tänk om”. Vad kan hända mer? Vad skulle kunna hända om det kommer en ännu farligare sjukdom, eller en annan kris som slår omkull viktiga funktioner i samhället?

Som värsta domedagsprofeten tänker jag att det är bra att vi vänjer oss. För när vi lämnar vårt gamla trygga klimat och går in i ett nytt och oförutsägbart klimat kommer vi med all säkerhet att råka ut för nya kriser.

Det luriga med klimatförändringarna är ju att effekterna kommer med eftersläpning. När det mänskliga lidandet även når den rika delen av världen kommer man säkert kunna agera kraftfullt – det vet vi tack vare Corona. Men då är vi farligt sent ute.

När Coronakrisen klingar av bör vi hålla den nuvarande känslan av sårbarhet i minnet och titta tillbaka på förra årets utrop av klimatnödläge. Då kanske vi på ett djupare plan förstår vad som står på spel och hittar motivationen att agera på en nivå som motsvarar krisen.

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/11-000-forskare-utropar-klimatnodlage

Vilken sorts människor vill vi vara?

När jag ser bilder från gränsen mellan Turkiet och Grekland undrar jag hur vi kommer att hantera allt större strömmar av klimatflyktingar i framtiden. Om vi inte lyckas bromsa klimatförändringarna tror Världsbanken att vi kan ha 140 miljoner klimatflyktingar 2050 (100 gånger fler flyktingar än under flyktingvågen från Syrien 2015).

De länder som bidragit minst till klimatförändringarna är ofta de som drabbas värst av till exempel torka och översvämning och dessutom de som har sämst resurser att mildra effekterna.

Det är inte osannolikt att kriget i Syrien till viss del beror på klimatförändringarna. Minskad tillgång till vatten och försämrad matproduktion anstränger relationer mellan människor och grupper och skapar underlag för konflikter.

Politiker från Sverige, ett av de länder med störst ekologiskt fotavtryck i världen, delar ut lappar där det står att drabbade människor från Syrien inte är välkomna till oss. Samma politiker tycker inte att vi behöver bry oss om klimatförändringarna.

Även om vi skulle bromsa alla utsläpp idag kommer temperaturerna fortsätta stiga ett bra tag till. I en värld med återkommande kriser, hur kommer vi att förhålla oss till global rättvisa? Kommer vi att bygga allt högre murar och lämna de som drabbas hårdast åt sitt öde?

Även om jag inte vill tänka tanken kommer den ändå för mig: Om vi inte lyckas ställa om, om de värsta scenarierna blir sanna och det går riktigt illa för mänskligheten. Vad vill vi ska vara den utklingande tonen av vår civilisation – är det rädsla och egoism eller mod och solidaritet?

143 miljoner klimatflyktingar förväntas till 2050