För ett tag sedan kunde man läsa i nyheterna att vikingarna hade klimatångest. Forskare har lyckats tolka runorna på Rökstenen och sett att de handlar om oro för klimatet och en stundande naturkatastrof.
Lite underligt tänkte jag först, för de hade ju inte börjat förändra sammansättningen i atmosfären och klimatet borde väl ha varit förhållandevis stabilt på den tiden.
Å andra sidan kunde de säkert helt och hållet föreställa sig vad det skulle innebära om kyla, torka eller oväder förstörde deras möjlighet att få fram mat. De visste att det var utlämnade till sig själva och vad de lyckades odla och de hade säkert upplevt hur det känns att hungra.
Självklart kommer uppvärmningen, om den får fortsätta, påverka vår möjlighet att producera tillräckligt med mat. David Wallace-Wells skriver i sin bok Den obeboeliga planeten hur klimatförändringarna om de inte bromsas kommer att leda till torka och ökenspridning, mer skadedjur, jorderosion och så vidare. Själva den ökade halten av koldioxid i luften gör dessutom att grödan innehåller mindre näring.
Det är lätt att känna sig osårbar när man varje dag kan välja mellan varor från fyllda hyllor på Ica. Lika lätt är det att glömma att vi är precis lika beroende av att jorden kan förse oss med mat idag som på vikingatiden.