Etikett: miljö

Ansvar men inte skuld

För att kunna prata ärligt och konstruktivt om klimatkrisen och vilka klimatåtgärder som behövs, känns det som om vi behöver hitta ett sätt att förhålla oss till det här med skuld och gnagande samvete.

Känslan av skuld gör inte direkt någon nytta. Den kan få oss att inte våga säga vad vi tycker av rädsla att kasta sten i glashus. Eller vi kan försöka få skulden att försvinna på enklast möjliga sätt, till exempel genom att flytta över den på någon annan. Eller intala oss att klimatkrisen helt enkelt inte finns.

Ärligt talat tror jag inte att lösningen är att försöka tvinga oss själva att sluta med bortförklaringar, stoppa huvudet i sanden och så vidare. Det bästa tror jag är att förlåta oss själva för att vi inte är de goda planetmedborgare vi helst velat vara.

För det är ju faktiskt inte enkelt att vara det. Låt säga att man går omkring med en obestämd målbild att leva helt hållbart. Skulle det ens vara möjligt utan att bli en kuf, totalt social oanpassad? Så som samhället ser ut idag vill säga.

Vi är alla del av en historia och ett sammanhang och det finns mängder av psykologiska och praktiska förklaringar till varför det är svårt att bryta sig loss från detta. Det betyder inte att vi är dåliga människor.

Med det menar jag inte att vi ska nöja oss, absolut inte. Självklart ska vi ta ansvar för att bidra till omställningen till en hållbar värld. Den kollektiva dumhet vi är insnärjda i behöver vi hjälpas åt att göra till kollektiv klokhet. Men det sista vi ska inbilla oss är att det är enkelt och att vi kan fixa det var och en för sig, om vi bara skärper oss lite mer…

Istället för att känna skuld tycker jag vi ska låta det sjunka in att det är svårt. Att det är en fruktansvärd rävsax vi människor satt oss själva i. Som om man tappat bort sig i skogen och till sist stannar upp och accepterar insikten att man är vilse.

Bättre än skuld tror jag det är att känna sorg över vad vi förlorat och kommer förlora. Och tacksamhet över allt som fortfarande finns kvar att skydda och bevara. Sen kan vi börja snacka om vad som ska göras…

BIld av Jackie Samuels från Pixabay

Vårt uppdrag: att hjälpa livet

Står en skön vårmorgon i solen vid vår södervägg och planterar försiktigt om några späda tomat- och grönkålsplantor i större krukor och tänker att detta är vad det handlar om. Vårt uppdrag som människor – från det stora till det lilla – är att vårda och hjälpa liv.

När vi pratar om vad vi bör göra för klimatet så handlar det för det mesta om att ta ansvar och göra uppoffringar. Att krympa vårt ekologiska fotavtryck.

Det är en passiv vision, skriver Naomi Klein i boken Det här förändrar allt. Hon skriver att vi inte bara borde ha som mål att låta bli att uttömma liv, utan också att berika liv.

Visst är det helt annat att sätt att förhålla sig – att istället för att försöka minimera skadorna vi orsakar se det som vårt uppdrag som människor att hjälpa livet! Att det inte handlar om att ha ett ständigt dåligt samvete, utan om att visa kärlek och omsorg. Att byta ut jag får inte, jag bör inte – mot jag vill, jag kan, jag behövs.

Livet på jorden är nästan otroligt anpassningsbart, men det finns alltid en gräns. De spädaste; fostren, äggen, ynglen, är mest sårbara och avgör ofta var den gränsen går. Många arter för en motig kamp och när en gräns passeras sker det inte med en skräll, det blir bara kvar ett… ingenting… Liv som borde ha blivit men som aldrig blev.

Att göra allt vi kan för att hålla vårt klimat på så stabila nivåer som möjligt är ett av våra allra viktigaste kärleksuppdrag mot livet. Men det finns fler sätt att hålla livcykeln under armarna. Exempelvis att se till att vi använder jordbruksmetoder som inte utarmar jorden utan värnar om jordens fruktbarhet. Eller något så enkelt som att se till att våra egna trädgårdar och balkonger ger mat och skydd till insekter och fåglar. Och i det stora hela att lära oss mer om vad livet behöver och stå upp för att skapa de förutsättningarna.

En annan dag står jag med dottern vid kanalen i Malmö och ser en nykläckt gräsandsfamilj kämpa sig fram bland plastskräp och flytande sjok av alger. Jag känner mig samtidigt både sorgsen och lycklig – de duniga ungarna borde ha fått simma i rent vatten, men tillsammans med mamman kämpar de sig trots allt vidare.

Synen ger mig också en känsla av respekt och samhörighet. Förutsättningarna för livet på jorden är just nu inte så goda, men änderna får mitt tysta löfte att tillsammans ska vi göra vårt bästa för att ta oss igenom och framåt.