Känner mig inspirerad och har fått flera bra tankar och citat efter att ha varit och lyssnat på panelsamtalet Climates of the mind. Det arrangerades av studenter vid Lunds universitet som en del av Hållbarhetsveckan i Lund.
Marlis Wullenkord, forskare i miljöpsykologi, berättade något som är bekymmersamt men kanske samtidigt har en inneboende möjlighet. Många människor säger när de intervjuas att de är oroliga för klimatkrisen, men de svarar också att de inte tror att så många andra är oroliga. Vi tenderar alltså att underskatta varandras oro, och eftersom vi människor är sociala varelser och tycker det är jobbigt att sticka ut, så går många av oss runt och håller vår oro inom oss själva istället för att prata med varandra och börja agera.
Här är en forsknings-sammanställning som visar att människor världen över bryr sig mer om klimatkrisen än de flesta politiker och makthavare tror.
Our World in Data: More people care about climate change than you think
Klimatforskare Kimberly Nicholas pratade om behovet av att koppla samman fakta, känslor och handling. Mycket tyder ju på att mer fakta inte automatiskt leder till handling, kanske är känslorna den pusselbit som skapar drivkraft för verklig förändring? Kimberly bidrog också med ett citat som jag tycker är klockrent: ”I don’t care how much you know, if I don’t know how much you care”.
En i publiken frågade hur man pratar med människor som känner hopplöshet, vad man kan göra för att hjälpa dem ur den känslan. Marlis svar var: Lyssna med empati. Känslor sitter inte fast i oss utan kommer och passerar. Att någon lyssnar och tar känslan på allvar hjälper oss att ta oss vidare till mer positiva känslor.
Panelsamtalet gav så många bra skäl att ha goda, meningsfulla samtal om den ekologiska kris vi befinner oss i. Att prata om vad vi känner och vad som betyder något för oss. Hur inleder vi sådana samtal? Det kan ibland kännas obekvämt, hur kan vi komma över det hindret?