”Jag borde väl hålla med om att hon förtjänar en resa till Thailand, annars är jag ju ogin. Om jag ifrågasätter kanske hon tycker jag är jobbig och inte vill träffas mer.” ”Om jag lägger upp det här inlägget om klimatet på Facebook kommer jag känna mig patetisk för jag får säkert nästan inga likes.” ”Jag känner att jag tappar de andra uppmärksamhet när jag pratar om utsläpp från flygresor, bäst att jag byter samtalsämne så de inte tycker jag är en tråkmåns.” ”Jag kanske inte borde tänka så mycket på klimatfrågor, jag kanske börjar må sämre psykiskt då.”
Efter att jag hört Greta Thunberg och läst boken Sånger från Hjärtat som hon varit med och skrivit, började jag plötsligt att iaktta de hinder jag sätter upp för mig själv för vad jag säger och tänker om klimatkrisen. Alla dessa snabba avvägningar som jag så många gånger under årens lopp gjort helt oreflekterat. Plötsligt började jag väga dem mot den akuta situation som världen befinner sig i och vad det egentligen bör innebära att vara en vuxen och ansvarsfull människa.
Försöker ha förståelse för mig själv och inse att jag är ett socialt flockdjur. Det är så här våra hjärna fungerar, grunden för vår överlevnad. Att anpassa sig efter de rådande normerna i samhället. Inte de normer som uttrycks i ord, utan de som visar sig i vad människor gör. Det är obehagligt att gå emot dem.
Men vem ska göra det då? Vilka ska ta täten för att ändra normerna. Utmana bilden att det är irriterande präktigt och tråkigt att ta beslut utifrån miljön. Visa att det inte är patetiskt och pinsamt att visa starka genuina känslor när det gäller vår planets överlevnad. Och att det inte är orimligt att utkräva ansvar av varandra när det gäller att verka för en hållbar framtid.