Tankarna på klimatkrisen och viljan att påverka kommer i vågor. För mig är det så i alla fall, och jag gissar det är likadant för många andra. Ibland kommer det en kraftfull våg och jag känner att jag skulle vilja ställa det mesta annat åt sidan, omvärdera mitt liv och göra vad jag kan för att göra skillnad.
Ofta rullar vågen förbi och vardagen tar över igen.
Vågorna är förmodligen olika starka för olika människor. För somliga är det självklart att gå med i en organisation, delta i klimataktioner och så vidare. Mina vågor är ganska starka, men det där känns ändå som ett stort steg för mig.
Blyghet, osäkerhet om jag passar in eller vill passa in, oro för att känna mig pinsam eller att inte ha full kontroll över vad jag ställer mig bakom. Sådant bromsar mig. (En fredag stod jag på Stortorget i Lund och skanderade. I regnet. Jag ville hjälpa till att se många ut, men det kändes lite ensamt och konstigt för jag kände nästan ingen.)
När en våg kommer ser jag mig omkring. Vad kan jag göra med de här tankarna och känslorna, den här viljan?
När jag googlar runt på olika miljöorganisationer hittar jag många som vill ha mina underskrifter och mina pengar. De delar ut kloka tips på saker jag kan göra för miljön. Men jag skulle vilja att de tydligare visade att de vill ha mig. Mina tankar, min tid, mitt engagemang, mitt mod. Och, eftersom jag inte gillar att kasta mig in i saker, skulle jag vilja ha möjlighet att närma mig försiktigt och i små steg.
För att vi ska lyckas med den omställning som krävs lär det behövas många, många människor som bidrar med sig själva. Och vi behöver göra det tillsammans – inte en och en. Jag tror miljöorganisationernas allra viktigaste uppgift just nu är att fånga upp de människor som får insikter som slungar upp dem på mindre eller större vågor av engagemang. Just där och då behöver det finnas något lagom att våga prova, att våga närma sig.
Covid19 har lärt oss en hel del, bland annat att delta i möten och seminarier online. Det tror jag exempelvis är en jättebra möjlighet för miljöorganisationerna att närma sig oss lite förlägna som inte känner oss fullt bekväma som aktivister, men kanske skulle kunna bli det.
Bild av Dimitris Vetsikas från Pixabay