Söndag: Riksdagsval.
Måndag: Lindade in mig i en filt, satt ute i trädgården med ett glas whisky och tittade tomt framför mig.
Tisdag: Ilsken och irriterad, snäste åt min familj och mina arbetskamrater för småsaker. Tänkte – hur svårt kan det vara att rösta fram någorlunda vettiga politiker.
Onsdag: Började kolla på när Magdalena Andersson avsade sig statsministerposten men orkade inte höra klart. Både för tyngden av vad det innebar att hon lämnade över regeringsbildningen till det andra blocket, och för att hon bara nämnde klimatkrisen i en bisats. Satte på mina noice reduction-hörlurar för att stänga allt politiskt bla bla bla ute och lyssnade på Dan Anderssons Svarta ballader med Sofia Karlsson. Lyssnade om och om igen på visan Du liv med strofen ”men hav dina visors buller bort, jag orkar ej höra dem mer” och grät.
Strax började många i sociala medier skriva det kloka ”nu har vi sörjt klart, dags att gå vidare”. Det måste vi, förstås, och känslorna avtar. Men man kan inte att skynda bort sorg, och jag har istället försökt sätta fingret på vad det är jag sörjer.
Allt extra mänskligt lidande, allt ytterligare vi kommer att förlora, för att vi tappar viktiga år i klimatomställningen.
Att det är så många som inte förstår och vägen till en grön omställning känns så ödsligt lång.
Och kanske det som är min största sorg: Att känna sådant avstånd och främlingskap med så många människor, det blev så påtagligt. Det dyker upp förakt för människor i mitt huvud och jag hatar det, det är inte sådan jag vill vara. För jag tror inte att människor är vare sig dumma eller elaka. Men det är svårt, så svårt att låta bli när så mycket står på spel. När jag rör mig på stan och känner att det är främlingar omkring mig, människor som inte vill hjälpa till att ge mina (och sina) barn en tryggare framtid. Det känns kallt och hårt på ett nytt sätt.
Ilskan är där, men jag vill inte bidra till ännu större avstånd. Uppenbart är det många som inte har förstått vad som händer, men de är inte fiender. Det finns cyniska politiker som utnyttjar människors okunskap och rädslor. Till skillnad från dem vill jag försöka vara en vuxen i rummet.