Ett år går snabbt, två år, tre… Fram med julpyntet, bort med julpyntet. På med sommardäcken, på med vinterdäcken.
Jag lever fram mitt liv, alltid något att planera för, något att bekymra sig över, längta efter, fixa med. Förändringar på jobbet, barn som växer upp och utvecklas, föräldrar som blir gamla, projekt i hemmet, resor som planeras och genomförs. Livet.
Det går lätt, alltför lätt att sjunka in i denna ständiga rörelse, och inte tänka på vad som händer med jorden, luften, vattnet.
Samma år som de då mina barn fick sina mjölktänder och sedan tappade dem igen utarmades världen på arter, ekosystem bröts ned, vatten förgiftades, skogar avverkades, andelen koldioxid i luften ökade och temperaturen steg. Samtidigt som jag var upptagen av vardagen rörde sig något under, som kontinentalplattor som långsamt kolliderar eller ett djuphavsmonster som glider som en skugga under en båt.
Länge nu har jag bara haft detta som en svag, oroande ton i bakgrunden, och ibland önskar jag att det istället var en gäll siren och att jag förmådde känna stark sorg, rädsla och ilska. Att någon tog tag i mina axlar och skakade om mig. Och inte bara mig.