En kompis berättade att hon börjat se en dokumentär om miljöläget i världen. Men hon orkade inte se hela utan stängde av. Jag svarade inte så mycket, bara hummade lite förstående.
Nu när jag tänkt efter lite mer skulle jag kanske vilja svara så här. Att reagera så är varken löjligt eller skämmigt, utan helt begripligt. Det är skitjobbigt att lära sig mer om hur illa läget är och att man inte orkar ta in allt på en gång tyder kanske mest på att man är normalt funtad.
Men faktum kvarstår. Om inte vi vågar se i vitögat vad som är på väg att hända och försöker förhindra det, så kommer våra barn att få göra det istället- och med ett mycket sämre utgångsläge än vi har nu.
Klimatkrisen är nog tyvärr ett monster som är lika otäckt ute i det klara dagsljuset som inne i garderoben. Skillnaden är att om vi tar ut och tittar på monstret, så inser vi att vi inte är ensamma om att möta det. Vi är många som kan göra det tillsammans. Och vi klarar att göra det – för våra barn!
BIld av Gerd Altmann från Pixabay