Blogg

Nu är jag igång! Kursboken Psychology for Sustainability har landat på mitt skrivbord och jag ha tio veckors studier i klimatpsykologi på Lunds universitet framför mig.

När kollegerna frågat varför jag tagit tjänstledigt för att plugga, så har ett av svaren varit att jag behöver stanna upp och tänka efter.

Undran över hur vi hanterar vårt hem jorden och vår kollektiva brist på handlingskraft har skavt i mig sedan jag var barn. De senaste åren har jag tagit det skavet på allvar genom att läsa på, formulera mina tankar, involvera mig, ta kontakter och testa olika sammanhang. Det är så mycket jag skulle vilja göra, så mycket som skulle vara möjligt att utveckla och gå vidare med. Men när vardagshjulet rullat på har jag haft svårt att hitta ro att tänka och känna efter vad jag vill och vad som är viktigt.

Att hitta ett sammanhang som känns rätt för mig har inte varit enkelt och självklart, och jag är tacksam och glad att jag till exempel kommit i kontakt med klimatcoaching och får vara delaktig i att bygga upp klimatcoacherna.se. Klimatcoacherna Ett annat spännande sammanhang jag blivit del av är Ödet (ödet.org) som är både ett hus och en förening i Malmö med härlig potential att skapa cirkulära och hållbara lösningar. Ödet Och det finns flera andra fina kontakter och engagerade personer jag börjat lära känna och vill skapa något tillsammans med.

Jag vet inte vart det här ska leda mig, men jag vet att jag vill vara del av den rörelse jag ser växa fram av människor som ger sig den på att hitta vägar mot en hållbar och mer rättvis framtid.

Funderar vad jag kan säga, skriva som kan bidra till att få världsskutan i rätt riktning. Det är lätt det blir prat som bara leder ännu mer vilse.

Det allt faller och hänger på är vår tillit till varandra. Innerst inne vill vi nog detsamma, om vi vilar i våra djupa värderingar och tillåter oss tro på framtiden. Egentligen hade det varit enkelt om vi alla samtidigt vågade.

Så det är vad jag vill säga. Här är jag, redo att göra min del och ännu mer om det behövs. Jag tvekar inte ett ögonblick om du tar min hand och räknar ett, två, tre..

Känner mig inspirerad och har fått flera bra tankar och citat efter att ha varit och lyssnat på panelsamtalet Climates of the mind. Det arrangerades av studenter vid Lunds universitet som en del av Hållbarhetsveckan i Lund.

Marlis Wullenkord, forskare i miljöpsykologi, berättade något som är bekymmersamt men kanske samtidigt har en inneboende möjlighet. Många människor säger när de intervjuas att de är oroliga för klimatkrisen, men de svarar också att de inte tror att så många andra är oroliga. Vi tenderar alltså att underskatta varandras oro, och eftersom vi människor är sociala varelser och tycker det är jobbigt att sticka ut, så går många av oss runt och håller vår oro inom oss själva istället för att prata med varandra och börja agera.

Här är en forsknings-sammanställning som visar att människor världen över bryr sig mer om klimatkrisen än de flesta politiker och makthavare tror.
Our World in Data: More people care about climate change than you think

Klimatforskare Kimberly Nicholas pratade om behovet av att koppla samman fakta, känslor och handling. Mycket tyder ju på att mer fakta inte automatiskt leder till handling, kanske är känslorna den pusselbit som skapar drivkraft för verklig förändring? Kimberly bidrog också med ett citat som jag tycker är klockrent: ”I don’t care how much you know, if I don’t know how much you care”.

En i publiken frågade hur man pratar med människor som känner hopplöshet, vad man kan göra för att hjälpa dem ur den känslan. Marlis svar var: Lyssna med empati. Känslor sitter inte fast i oss utan kommer och passerar. Att någon lyssnar och tar känslan på allvar hjälper oss att ta oss vidare till mer positiva känslor.

Panelsamtalet gav så många bra skäl att ha goda, meningsfulla samtal om den ekologiska kris vi befinner oss i. Att prata om vad vi känner och vad som betyder något för oss. Hur inleder vi sådana samtal? Det kan ibland kännas obekvämt, hur kan vi komma över det hindret?

Varför förstår de inte, hur kan de inte bry sig?!

Det kändes svårt innan, och inte ett dugg lättare när valresultatet i september svart på vitt visade hur många som fortfarande inte tycker klimatfrågan är särskilt viktig.

Att nå fram, kommunicera, övertyga – det är vår stora utmaning. Det har debatterats om man ska hota eller locka, om skräckpropaganda behövs eller skärmar av. Argumenten är så starka, det borde finnas så många sätt att vinna en debatt, kanske kryddade med lite bitter cynism. När man är frustrerad, rädd och arg är gärna den starka drivkraften att sätta på plats. HÖR!

För drygt ett år sedan utbildade jag mig till klimatcoach i Klimataktions regi och är nu en av ett antal ideella klimatcoacher som vänder sig till dem som vill ha stöd i sitt klimatengagemang. En av tankarna i klimatcoachningen är att att det är bra att våga närma sig sina egna känslor, även de som är jobbiga, för att hitta sin energi och kraft.

Erfarenheten av klimatcoachning har fått mig att fundera på hur vi i klimatrörelsen kommunicerar om klimatkrisen, på tonfallet i våra budskap.

I utbildningen fick vi klimatcoacher lära oss en kommunikationsmodell som kallas Nonviolent Communication, ofta förkortat till NVC, som skapats av amerikanen Marshall Rosenberg, fil Dr i psykologi. Modellen handlar om att fokusera på att klargöra vad vi observerar, känner och behöver istället för att fokusera på att diagnosticera, döma och korrigera. Då minskar till exempel vår benägenhet att försvara oss och istället utvecklar vi respekt, närvaro och empati vilket bidrar till att ge från hjärtat.

Det är en så enkel, men ibland magisk, fråga ”vad får det dig att känna?” Jag har hört coachklienter besvara den på olika sätt – det kan vara sorg, besvikelse, frustration – och varje gång har det känts äkta och sant, och drabbat mig starkt.

Det behövs ingen psykolog för att förklara att det kan vara svårt att ta till sig något när man känner sig tillrättavisad. Ändå är det vanligt att klimatbudskapen är argumenterande, undervisande eller uppmanande.

Går det att hitta en mer äkta och sårbar röst för klimatbudskapen? Problemet med att inte nå fram kanske inte handlar om hur hårt man tar i, hur negativt eller positivt hotet och utsikterna för framtiden beskrivs. Det som har betydelse är kanske något annat, som handlar om att tala till människor med tillit.

”Jag tycker om och respekterar dig, men när du inte tar klimatkrisen på allvar får det mig att känna mig ledsen och ensam i min rädsla. Min önskan är att du också ska göra vad du kan för att bidra till en rimlig framtid för mina och dina barn.”

Söndag: Riksdagsval.

Måndag: Lindade in mig i en filt, satt ute i trädgården med ett glas whisky och tittade tomt framför mig.

Tisdag: Ilsken och irriterad, snäste åt min familj och mina arbetskamrater för småsaker. Tänkte – hur svårt kan det vara att rösta fram någorlunda vettiga politiker.

Onsdag: Började kolla på när Magdalena Andersson avsade sig statsministerposten men orkade inte höra klart. Både för tyngden av vad det innebar att hon lämnade över regeringsbildningen till det andra blocket, och för att hon bara nämnde klimatkrisen i en bisats. Satte på mina noice reduction-hörlurar för att stänga allt politiskt bla bla bla ute och lyssnade på Dan Anderssons Svarta ballader med Sofia Karlsson. Lyssnade om och om igen på visan Du liv med strofen ”men hav dina visors buller bort, jag orkar ej höra dem mer” och grät.

Strax började många i sociala medier skriva det kloka ”nu har vi sörjt klart, dags att gå vidare”. Det måste vi, förstås, och känslorna avtar. Men man kan inte att skynda bort sorg, och jag har istället försökt sätta fingret på vad det är jag sörjer.

Allt extra mänskligt lidande, allt ytterligare vi kommer att förlora, för att vi tappar viktiga år i klimatomställningen.

Att det är så många som inte förstår och vägen till en grön omställning känns så ödsligt lång.

Och kanske det som är min största sorg: Att känna sådant avstånd och främlingskap med så många människor, det blev så påtagligt. Det dyker upp förakt för människor i mitt huvud och jag hatar det, det är inte sådan jag vill vara. För jag tror inte att människor är vare sig dumma eller elaka. Men det är svårt, så svårt att låta bli när så mycket står på spel. När jag rör mig på stan och känner att det är främlingar omkring mig, människor som inte vill hjälpa till att ge mina (och sina) barn en tryggare framtid. Det känns kallt och hårt på ett nytt sätt.

Ilskan är där, men jag vill inte bidra till ännu större avstånd. Uppenbart är det många som inte har förstått vad som händer, men de är inte fiender. Det finns cyniska politiker som utnyttjar människors okunskap och rädslor. Till skillnad från dem vill jag försöka vara en vuxen i rummet.

Ett år går snabbt, två år, tre… Fram med julpyntet, bort med julpyntet. På med sommardäcken, på med vinterdäcken.

Jag lever fram mitt liv, alltid något att planera för, något att bekymra sig över, längta efter, fixa med. Förändringar på jobbet, barn som växer upp och utvecklas, föräldrar som blir gamla, projekt i hemmet, resor som planeras och genomförs. Livet.

Det går lätt, alltför lätt att sjunka in i denna ständiga rörelse, och inte tänka på vad som händer med jorden, luften, vattnet.

Samma år som de då mina barn fick sina mjölktänder och sedan tappade dem igen utarmades världen på arter, ekosystem bröts ned, vatten förgiftades, skogar avverkades, andelen koldioxid i luften ökade och temperaturen steg. Samtidigt som jag var upptagen av vardagen rörde sig något under, som kontinentalplattor som långsamt kolliderar eller ett djuphavsmonster som glider som en skugga under en båt.

Länge nu har jag bara haft detta som en svag, oroande ton i bakgrunden, och ibland önskar jag att det istället var en gäll siren och att jag förmådde känna stark sorg, rädsla och ilska. Att någon tog tag i mina axlar och skakade om mig. Och inte bara mig.

Jag måste erkänna att jag i mångt och mycket är pessimistisk när det gäller hur vi ska bromsa klimatförändringarna och rädda oss själva från en djup ekologisk, ekonomisk och social kris. Jag provoceras av dem som säger att det viktigaste är att berätta om de goda lösningarna och lyfta fram möjligheterna, för det känns som en låtsasvärld. Hoten är enorma och ju närmare man tittar efter desto mer oöverstigliga känns alla hinder.

För det känns overkligt att en hel värld som rör sig i full fart i fel riktning ska klara att vända i lika hög fart åt motsatt håll.

Plötsligt, mitt i ett friskispass, slog det mig att ändå… Trots allt har vi kanske aldrig haft så goda förutsättning som just nu att skapa en värld som är rättvis, trygg och där vi lever inom planetens ramar.

För även om många människor, jag antar de flesta, får kämpa för att klara sig, så finns det hundratals miljoner människor som har en trygg inkomst och flera timmars fritid varje dag. Hundratals miljoner människor som skulle kunna bestämma sig för att förändra situationen och till sin hjälp har tillgång till oändligt med information och kunskap på en nivå som aldrig funnits förr i världshistorien. En knapptryckning bort.

Låt säga att vi alla var helt överens om att att den globala uppvärmningen måste bromsas och att det är den absolut viktigaste politiska frågan vi gemensamt har att lösa. Då finns det fortfarande så många, många frågor att behöva ta ställning till och kunna tycka olika om. Exempelvis:

Behövs en god och växande ekonomi för att vi ska ha råd att ta oss ur klimatkrisen, eller är tvärtom ekonomisk tillväxt oförenligt med att hålla oss inom planetens gränser?

Är det hårdare lagar och regler som behövs, eller är det bäst att styra med ekonomiska incitament. Tvinga eller stimulera?

Ska de som kan betala för det få lov att släppa ut eller ska utsläppen ransoneras?

Ska människor som drabbas av klimatförändringar eller av klimatåtgärder (till exempel de som förlorar jobbet när klimatfarlig verksamhet läggs ner) kompenseras?

Är det bäst om alla flyttar ut på landet och odlar sin mat själva, eller är det bäst för miljön om många lever i städer?

Är storskaliga eller småskaliga lösningar bäst?

Ska vi investera i snabbjärnväg, eller hyperloop, eller kanske riktigt rustika järnvägar för långsam trafik som klarar stormar och översvämningar?

Ska vi satsa på att vara nationellt eller till och med regionalt självförsörjande, eller är en global marknad lösningen för effektiv resursförsörjning?

Ska vi sopa rent framför egen dörr eller kräva internationella överenskommelser?

Är det bättre att satsa på att bli ett föregångsland eller att investera i klimatåtgärder i andra länder?

I vilken ända angriper vi problemet – att få folk att konsumera mindre eller genom att hindra utvinning av fossilt bränsle eller se till att inga investeringar gör i att utvinna fossilbränslen?

Ska skogen användas som biobränsle eller bevaras som kolsänka och för biologisk mångfald?

Hur mycket solidaritet ska vi visa värre drabbade länder och klimatflyktningar? 

Hur vet vi att åtgärderna vi gör är tillräckliga? Och hur stor risk är vi beredda att ta att åtgärderna inte ska räcka?

Är vi beredda att ta stora risker för att bromsa klimatförändringarna, exempelvis geoengineering?

Hur prioriterar vi mellan att göra klimatanpassningar och att minska klimatutsläppen? Som att installera luftkonditionering.

Hur mäter vi utsläppen på ett korrekt och rättvist sätt?

Gå det att uppnå tillräckligt stora och snabba förändringar i rådande system eller behövs förändringar av samhällets organisation och maktstrukturer?

Så många frågor vilkas svar både beror på vad man tror om framtidsutsikter och möjligheter och vad man har för värderingar. Så många som möjligt skulle behöva sätta sig in i och prata om det här. De som inte förstår det riskerar att hamna utanför skapandet av framtiden.

Vem ska ta ansvar för klimatkrisen?

Forskarna?
Javisst! Genom att se till att vi har kunskap. Check på den.

Företagen?
Absolut! Men de måste också tjäna pengar, annars är de snart inte företag längre. Så de behöver lite hjälp av politiska beslut.
(Men visst – verkar inte som att alla företag efterfrågar den typen av hjälp, vissa snarare tvärtom. Supermiljöbloggen: Storföretag stöttar klimatförvillande politiker. )

Politikerna?
Självklart! Men tänk på att det här är mänsklighetens hittills största utmaning. Politikerna har visserligen låtit sig bli valda och verkar gilla det, men vi kanske inte borde lämna dem i sticket med denna grejen. Vi behöver som kloka, ansvarsfulla medborgare backa upp dem .

Jag då?
Precis! Hjälp en politiker att (våga) ta bra beslut!

Bild av Peggy und Marco Lachmann-Anke från Pixabay

Lingonplockning hörde till traditionen varje höst när jag växte upp. Det var rejält med hinkar för att samla skörden, bra lingonår kunde den hemmagjorda sylten räcka hela året. Vi gick runt bland riset, framåtböjda och småpratande, på sviktande barr och mossa. Farmor brukade reta farfar för att han plockade långsamt, och han muttrade tillbaka att hans lingon inte ens behövde rensas eftersom de var så noggrant plockade. Ibland fick jag låna en repa och dra av de hårda, glänsande bären som skramlade ner i behållaren. Men mest plockade jag med fingrarna efter bästa förmåga och lät ett och annat blåbär slinka in i munnen. Sen blev det saft och mariekex och pausen avbröts allt som oftast av att jag och min bror råkat sätta oss bland arga pissmyror.

Som tonåring och ung vuxen hade jag en ritual varje vår. Från trädgården i mitt föräldrahem kunde man gå rakt in i vitsippsskogen. Jag gick upp för backen och så långt in i skogen att jag inte syntes från några hus, plockade en bukett av vitsipporna och satte mig i vårsolen, mitt i den vita mattan. Tryckte in ansiktet i blommorna jag plockat och när jag drog in vitsippornas gräsiga doft rann hela vintern av mig.

Nu för tiden plockar jag inte lingon varje höst och jag får inte alltid en ensam stund bland vitsipporna för att vädra ut det som varit tungt att bära under vintermånaderna. Men jag trodde att det alltid skulle finnas där för mig och för mina barn och barnbarn, precis som det fanns för farmor och farfar och deras föräldrar.

Klimatförändringarna går snabbare nära polerna. I Sverige ökar temperaturen dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet. Klimatzonerna flyttar norrut med elva meter i timmen. Högre värme gör skogen tätare och mörkare vilket gör att blåbär och lingon kommer att trivas allt sämre. Blåsippor och vitsippor mår inte heller bra av högre temperaturer. Eftersom de sprider sig med sina rötter istället för med frön har de svårt att flytta norrut när det blir varmare, och vi riskerar på sikt att förlora dem helt.

Jag vet att det finns andra mycket större problem med klimatförändringarna, men det här har jag ändå nästan svårare att värja mig emot.